Livet går vidare...

...konstigt nog. Tiden tickar på, vardagen pågår och människor stressar runt, dagar läggs till dagar och saker måste ta itus med. Även om mycket är olöst och ovisst så pågår livet, årets största högtider är på ingång...det är liksom bara att hänga med...
Kram,
Regina

Önskar mig lite julkänsla...

Tittar på Ernst för att få lite julkänslor och vad han grejar, jag blir alldeles matt=)

Men det blir ju så fint...och massor av gott gör han också... 

Här har det inte blivit mycket pyntat i år av både rutiga och randiga skäl...

Hoppas ändå få till lite så här i elfte timmen...vart tog december vägen???

Kram,
Regina

My white bicycle...

Livet tar sina vindlande vägar...ibland kommer man till vägskäl där man måste välja. Kanske ser man eller anar vart vägarna leder, att om jag väljer den ena så leder den till ett mål, tar jag den andra vägen så finns ett annat mål...och mycket huvudbry går åt för att väga för och emot...vad vill jag, vilket mål vill jag nå, vad blir konsekvenserna, vilken väg är lättast, vilken kräver mest mod och styrka...att välja den lättaste vägen har aldrig varit min melodi...jag har alltid lagt ner själ och hjärta i mina val och sett ansträngningen i sig som en extra drivkraft...

Jag har följt en väg en längre tid, från början var vägen rak och målet var synligt...men efterhand blev vägen svår, det blev mest uppförsbackar och hinder, utefter vägen har saker hänt som knuffat mig i diket gång på gång, varje gång har jag rest på mig...borstat av mig, plåstrat om såren och torkat tårarna för att de inte skulle skymma sikten...Jag har fått hejda mig efter vägen för ta itu med annat runt omkring, sånt som jag inte kan lämna i sticket..."hela lasset måste med". Jag har blivit stoppad då förutsättningarna ändrats och fått anpassa mig efter det...

Tyvärr har målet ändrat karaktär, det ser inte ut som när jag började följa vägen...just nu har det börjat skymma...målet är otydligt...ja nästan osynligt...vägen är moddig och slirig...kompassnålen har börjat snurra och jag börjar tvivla på om det har varit värt allt...allt det som är viktigt i ens vardag...
Kram,
Regina

Så fick det bli...

...det tunga tennfatet fyllt med gamla julgranskulor...och en ljushållare för fyra kronljus...nu har jag iaf en adventsljusstake...

Varm kram på er alla goa som kikar in till mig här och via mejl och stöttar, peppar och delar med er...det finns inte ord för hur mycket ni betyder...

Regina

Tänk om man kunde...

...vrida tiden tillbaka...och allt blev som vanligt igen. Att få slippa gå omkring med massor av oro i magen...över så många saker. Oro hämmar kreativiteten och tar bort lusten att skapa och planera...istället går jag omkring med en knut i magen och all energi går åt att göra mig beredd på nästa bakslag...

Tänk om man kunde vrida tiden tillbaka och allt blev som vanligt igen...då skulle jag tagit tillvara på och värdesatt de där vanliga dagarna mycket mer...även de där vanliga dagarna som ibland kändes tråkiga och förutsägbara...då när regnet bara öste ner och jag glömt att köpa mjölk...eller när en blek sol sken in och jag såg hur smutsiga fönsterna var...

Ja tänk om man kunde vrida tiden tillbaka...
Kram,
Regina

När livet stannar upp...

Här har livet stannat upp...adventsstjärnor och ljusstakar ligger kvar nedpackade i sina kartonger...två överblommade hyacinter ser ledsna ut i sina krukor...det blev inte riktigt som jag tänkt mig...

Julros 2011

Det är första advent idag och jag har sett att ni har pyntat så fint. Jag önskar er en fin advent och fina veckor fram till jul. Vinter har vi fått i hela landet så kör försiktigt och var rädda om er och stressa inte för mycket.
Kram,
Regina

Ovisshet...

Jag minns hur det var 2007 när jag precis fått konstaterat att jag var utbränd...hur svårt jag hade att acceptera det...jag trodde jag skulle vara sjukskriven en vecka eller två. Då skulle jag vara en "duktig" sjukskriven, gå långa promenader, motionera, äta nyttigt, vila, kanske gå ner i vikt, aktivera hjärnan, sen skulle jag vara på banan igen...starkare och piggare än någonsin...sjukvården ville ge mig medicin och samtalsterapi...nej nej inte jag inte...det här fixar jag själv och kvickt...full kontroll hade jag... Läkaren sjukskrev mig en månad först...när det sedan sjönk in att hjärnan faktiskt stängt av...att jag var sjuk...då blev jag rädd...det värsta var att släppa kontrollen...jag upplevde det som att jag var på väg mot ett stup och jag visste inte hur djupt jag skulle falla, jag visste inte om det skulle göra ont, jag visste inte om någon skulle ta emot mig...jag visste ingenting längre... Ett år var jag sjukskriven, det året är borta för mig, stundvis mådde jag fruktansvärt dåligt...men jag kom tillbaka...
*
Den senaste tidens händelser handlar inte om att jag håller på att bli utbränd, det handlar om andra saker, men jag har blivit påmind om känslan jag hade då...det känns precis som jag har osynliga händer på min rygg som föser mig närmare det där stupet...jag vet ingenting om framtiden jag vet bara att det jag gått igenom den senaste tiden förändrar mitt liv på många plan och att jag inte har fått bestämma själv...
Kram,
Regina

Det är svårt...

...för inget har förändrats till det bättre, utan ännu ett bakslag drabbat mig. Ibland känns det som att jag inte vågar andas...vad blir nästa sak som händer...

Det är också svårt att upptäcka att i min omgivning finns människor som "när" sig på att jag har det jobbigt...människor som drar egen nytta av att mitt liv är tyngt av bekymmer...då mår de själva bättre och kan även framhålla sin fullkomlighet...man brukar säga att i nöden prövas vännen...så sant, så sant...   

Därför är jag glad att jag har ER, ni stöttar och peppar mig här och via mejl och jag har bara fått medkännande ord...tusen tack mina vänner!
Kram,
Regina

Gnistrande...

...dagar har vi haft och i morse var världen vit. 

Fortfarande är det tungt...glädjen vill inte infinna sig...visst är det så att vi har ett eget val hur vi vill tolka det som händer oss...positivt eller negativt...men när nya bakslag kommer slag i slag är det inte så lätt att le, skaka av sig och ta livet med en klackspark...det har varit en otroligt tuff tid och jag vet att jag har en minst lika tuff tid framför mig...  

Nej...jag bloggar inte...inte än...jag har inte samma känsla för det som jag haft tidigare, men jag vill tacka er för att ni tittar in här hos mig, lämnar så fina kommentarer och jag har t o m fått några nya följare. Ni är hjärtligt välkomna, även om det inte är så muntert här för tillfället...
Kram,
Regina

Önskar...

...er, mina kära läsare en fin Allhelgonahelg!
Kram,
Regina