Stilla tiden...

...en liten stund. Härom natten vaknade med tankar och minnen i huvudet. Jag minns plötsligt saker jag upplevt som barn. Den där varma sommardagen, då jag satt på höskullen i det guldgula, doftande höet och lekte med de ulliga, mjuka, grårandiga kattungarna, bara några veckor gamla...stilla tiden en liten stund och låt mig uppleva den varma, trygga känslan igen. Jag minns vårarna, efter en lång vinter, då smältvattnet gjorde rännilar genom det höga snödrivorna. Vi kretade barkbåtar och släppte i dem i vattnet på den ena sidan och hoppades att de skulle komma ut på den andra...stilla tiden en stund, låt mig känna spänningen för en stund. Jag minns en ljum sommarkväll på en Gotländsk strand bland raukar...med en sol som aldrig ville gå ner. Hela sommaren låg framför, utan några krav...stilla tiden en stund, låt mig slippa ansvar för en liten stund. Jag mindes resor till fjärran länder...en ensam sensommarvandring upp på en alptopp. Att sitta på en sten och se hela världen breda ut sig framför fötterna, stillheten, tystnaden...stilla tiden en stund, låt mig få känna lugnet och ron. Barnen...mina underbara barn...fyra stycken har jag fött. Att för första gången sitta med barnet i famnen och se in i barnets outgrundliga ögon och möta sig själv, då står tiden stilla, så...stilla tiden en stund och låt mig få vara kvar där en stund.....

Kram,
Regina