Det hände sig vid den tiden, i mitten på det sista decenniet av 1900-talet, då ett påbud gick ut om att 500 000 julkort från brandkåren till Sveriges hushåll måste tryckas om, eftersom ordet "inte" har fallit bort och uppmaningen på dem lyder "Glöm ljusen!" och att det nu rapporteras om att landets u-båtskränkningar kan ha kommit från simmande minkar.
Nåväl, i denna tid levde en familj bestående av far, mor och fyra barn och snart närmade sig julehelg. Barnen som till vardags ibland uppföra sig något vilt, kastar ängsliga blickar genom husets fönster ut mot skogsbrynet där eventuellt Tomtens Nissar spanar och bedömer hur pass välartade barnen voro. Till sist kommer den stora dagen då fadern, som av traditionen givits den viktiga uppgiften, att tillsammans med barnen införskaffa familjens juleträd. Tidigt på morgonen begav sig fadern och de fyra barnen iväg på den långa färden mot den stora staden för att besöka årets juleträdsförsäljare. Det visade sig att fadern kanske borde varit ute i lite godare tid, då det uppdagades att alla juleträd i hela staden voro slut.
Missmodiga begav sig fadern och de små barnen hemåt. Mörkret föll liksom de tysta tårarna på barnens kinder. Väl hemma visste inte fadern riktigt hur beskedet skulle framföras till mor i stugan. Modern hade bråda dagar då hon rörde i grytorna, stoppade korv och tog hand om den stundande julmiddagens alla läckerheter. När den besvärande angelägenheten angående det avsaknade juleträdet uppdagades, rann även tårarna på moderns kinder som var röda av vackra spisrosor. Vojne, vojne, hur skulle det bli? Var skulle barnens egenhändigt skapade julepynt hängas? Var skulle de i hemlighet ihopknåpade juleklapparna läggas? Kan man fira jul utan ett juleträd? Fadern kände hur han krympte inför moderns och barnens tårar och frågande blickar. Fadern som är en rättskaffens man, som aldrig överträtt lagens ord eller gjort sig skyldig till några oegentligheter, stod stilla och tyst med mössan i hand. Snart vände han om, tryckte ner mössan över öronen och gick sakta med nedböjt huvud ut ur stugan. Kvällen före julens afton var kölden hård, tyst var skogen och nejden all, livet där ute var fruset, snön lyste vit på fur och gran, så även på taken…
Barnen satt tysta och mor fortsatte att röra i grytorna. Tunga var suckarna och tiden gick sakta. Snart stod far i stugan igen röd om näsan med mössan på sned, barr på axlarna och snö upp till knäna och i näven höll han skamset fram en gran. Ingen vågade säga något när det gick upp för församlingen att far varit ute och stulit en gran på storbondens mark. Dock ville ingen döma fadern utan alla hjälptes åt och med gemensamma krafter stod snart granen i sin fot, pyntet var hängt, ljusen var på plats och i den skumma belysningen såg granen fantastisk ut. Inte skulle någon kunna avgöra att granen införskaffats genom att trotsa lagen. Familjen somnade nöjda, medan fadern sov något oroligt under natten.
På julaftons morgon avslöjades dock några olägenheter…granens grenar var tunna och hängde ner efter sidorna, den såg lika olycklig ut som fadern gjort dagen innan. Dessutom hotade den att välta för den var alldeles för krokig för att vilja stå rak. Fadern hade ju inte tagit med lyktan ut i skogen av rädsla att bli avslöjad. Fadern som var en händig man tog hammare, spik och ett snöre. Han knöt snöret om granen och fäste det med spiken i väggen och på det sättet säkrades granen från att falla. Men värst var nog doften…doften av granbarr som alla längtat efter hade förbytts av något näst intill outhärdligt. Denna gran hade med all sannolikhet varit föremål för skogens alla vilda djurs instinkt att markera revir…och det efter storlek. Högst upp hade nog skogens konung själv i egen hög majestät lämnat omisskännliga spår.
Denna julsaga påminns om varje jul i mannaminne, åtminstone de senaste femton åren. Numera berättas den även för kommande generation i juletid.
Missmodiga begav sig fadern och de små barnen hemåt. Mörkret föll liksom de tysta tårarna på barnens kinder. Väl hemma visste inte fadern riktigt hur beskedet skulle framföras till mor i stugan. Modern hade bråda dagar då hon rörde i grytorna, stoppade korv och tog hand om den stundande julmiddagens alla läckerheter. När den besvärande angelägenheten angående det avsaknade juleträdet uppdagades, rann även tårarna på moderns kinder som var röda av vackra spisrosor. Vojne, vojne, hur skulle det bli? Var skulle barnens egenhändigt skapade julepynt hängas? Var skulle de i hemlighet ihopknåpade juleklapparna läggas? Kan man fira jul utan ett juleträd? Fadern kände hur han krympte inför moderns och barnens tårar och frågande blickar. Fadern som är en rättskaffens man, som aldrig överträtt lagens ord eller gjort sig skyldig till några oegentligheter, stod stilla och tyst med mössan i hand. Snart vände han om, tryckte ner mössan över öronen och gick sakta med nedböjt huvud ut ur stugan. Kvällen före julens afton var kölden hård, tyst var skogen och nejden all, livet där ute var fruset, snön lyste vit på fur och gran, så även på taken…
Barnen satt tysta och mor fortsatte att röra i grytorna. Tunga var suckarna och tiden gick sakta. Snart stod far i stugan igen röd om näsan med mössan på sned, barr på axlarna och snö upp till knäna och i näven höll han skamset fram en gran. Ingen vågade säga något när det gick upp för församlingen att far varit ute och stulit en gran på storbondens mark. Dock ville ingen döma fadern utan alla hjälptes åt och med gemensamma krafter stod snart granen i sin fot, pyntet var hängt, ljusen var på plats och i den skumma belysningen såg granen fantastisk ut. Inte skulle någon kunna avgöra att granen införskaffats genom att trotsa lagen. Familjen somnade nöjda, medan fadern sov något oroligt under natten.
På julaftons morgon avslöjades dock några olägenheter…granens grenar var tunna och hängde ner efter sidorna, den såg lika olycklig ut som fadern gjort dagen innan. Dessutom hotade den att välta för den var alldeles för krokig för att vilja stå rak. Fadern hade ju inte tagit med lyktan ut i skogen av rädsla att bli avslöjad. Fadern som var en händig man tog hammare, spik och ett snöre. Han knöt snöret om granen och fäste det med spiken i väggen och på det sättet säkrades granen från att falla. Men värst var nog doften…doften av granbarr som alla längtat efter hade förbytts av något näst intill outhärdligt. Denna gran hade med all sannolikhet varit föremål för skogens alla vilda djurs instinkt att markera revir…och det efter storlek. Högst upp hade nog skogens konung själv i egen hög majestät lämnat omisskännliga spår.
Denna julsaga påminns om varje jul i mannaminne, åtminstone de senaste femton åren. Numera berättas den även för kommande generation i juletid.
Minnen ur de självupplevda händelsernas arkiv
 |
| Granen på bilden har inget med historien ovan att göra |
Önskar er alla en skön fredagskväll och en underbar fjärde Advent!
Kramar,
Regina
