Torpet som jag ärvt, låg i en skogsglänta vid en liten sjö. Den här morgonen var strändernas konturer utsuddade av dimman. Solen som hade letat sig upp över trädtopparna, kämpade för att bryta igenom dimman, vilket gjorde att allt skimrande i guld. Jag satte mig ner på trappan utanför torpet. Det var alldeles tyst. De fåglar som brukade sjunga sina glada serenader hade tystnat. Kanske hade de redan gett sig av till varmare länder.
När älgkon hade övertygat sig själv om att det inte fanns något som kunde hota henne och hennes avkomma, började hon gå ner mot sjön. Kalvarna följde tätt efter. Jag höll andan, älgkon var bara ett tiotal meter från mig. Hon måste haft känslan av att vara iakttagen, för hon stannade tvärt. Hon vände upp huvudet och tittade på mig rakt i ögonen. Tiden stod helt stilla, vi såg varandra i ögonen en stund. Det var ett ögonblick av samförstånd. Älgkon förstod att jag inte utgjorde någon fara för hennes familj och jag insåg att jag var bara en besökare i de marker som tillhörde henne.
Älgkon lunkade vidare med sina kalvar ner mot sjön. När hon passerade äppelträdet, nappade hon lite nonchalant åt sig några omogna äpplen. Jag kände att jag huttrade till, trots att solen börjat värma. Dimman hade lättat över sjön. Jag gick in och packade min väska, det var dags att påbörja återresan till staden. Men minnet av denna sista sommardag kommer jag alltid att bära med mig.
Kram,
Regina
