MÖTE...

...MED NATUREN...ja så hette en berättelse som jag skrev en gång...hittade den när jag gick igenom några kartonger...nu delar jag den med dig...

När jag vaknade tidigt den morgonen, visste jag att det här var sommarens sista dag. Ljuset som letade sig in genom fönstret hade inte längre den där strålkraften som högsommarsolen ger. Jag klev upp, drog på mig mina kläder och gick ner för den nötta, såpskurade trappan till det lilla köket. På golvet vid vedspisen stod en korg med vedträn, jag tog några stycken och tände i spisen. Snart spreds en ljuvlig värme, som motade bort kylan. Den råa luften i torpet var ett löfte om att hösten var i antågande. Jag kokade en kopp kaffe, hällde det i en mugg som jag tog med mig och gick ut.

Torpet som jag ärvt, låg i en skogsglänta vid en liten sjö. Den här morgonen var strändernas konturer utsuddade av dimman. Solen som hade letat sig upp över trädtopparna, kämpade för att bryta igenom dimman, vilket gjorde att allt skimrande i guld. Jag satte mig ner på trappan utanför torpet. Det var alldeles tyst. De fåglar som brukade sjunga sina glada serenader hade tystnat. Kanske hade de redan gett sig av till varmare länder.

Bredvid stigen ner till sjön växte ett gammalt knotigt äppelträd. Äpplena började skrifta i rött och höstens skörd skulle bli rik. Jag minns när vi som barn klättrade i trädet för att nå de största äpplena, som givetvis satt i toppen. Plötsligt vaknade jag upp ur mina barndomsminnen av att en gren knäcktes. Ljudet kom från granskogen som tog över gläntans öppenhet. Jag satt helt stilla och lyssnade. Kaffet i min mugg hade kallnat för länge sen. Snett bakom mig kom ur skogen en stolt älgko, med två gängliga kalvar. Älgkon stannade till och vädrade i luften. Jag reflekterade över att det var alldeles vindstilla, kon kunde omöjligt känna den skrämmande doften av människa.

När älgkon hade övertygat sig själv om att det inte fanns något som kunde hota henne och hennes avkomma, började hon gå ner mot sjön. Kalvarna följde tätt efter. Jag höll andan, älgkon var bara ett tiotal meter från mig. Hon måste haft känslan av att vara iakttagen, för hon stannade tvärt. Hon vände upp huvudet och tittade på mig rakt i ögonen. Tiden stod helt stilla, vi såg varandra i ögonen en stund. Det var ett ögonblick av samförstånd. Älgkon förstod att jag inte utgjorde någon fara för hennes familj och jag insåg att jag var bara en besökare i de marker som tillhörde henne.

Älgkon lunkade vidare med sina kalvar ner mot sjön. När hon passerade äppelträdet, nappade hon lite nonchalant åt sig några omogna äpplen. Jag kände att jag huttrade till, trots att solen börjat värma. Dimman hade lättat över sjön. Jag gick in och packade min väska, det var dags att påbörja återresan till staden. Men minnet av denna sista sommardag kommer jag alltid att bära med mig.

Kram,
Regina