Han var min bästa vän...

När jag var så liten att jag inte kommer ihåg det fick jag en nalle av min pappa. Nallen bara fanns där från mina allra första minnen som barn. Det var en nalle med rörliga armar och ben, ögon av glas, en lurvig kropp hårt stoppad med träull, när man vände på nallen sa den brum långt inifrån den runda kroppen...och hans nos den var av garn. Nallen följde med mig överallt och visste om alla mina hemligheter och drömmar...

...när jag var nio-tio år skiljdes våra vägar...min lillasyster kastade min älskade nalle i ån hemmavid. Nallen fiskades upp av någon, jag minns inte vem för jag var helt hysterisk, men det var slutet på vår vänskap - ja inte mellan min syster och mig - utan mellan min nalle och mig. En nalle med en kropp av träull tål inte att drunkna i dyigt åvatten, han blev aldrig "människa" efter detta, utan tynade så sakteliga bort framför mina ögon... 

...kanske är det fånigt att sakna en gammal nalle, men det gör jag, för han var min bästa vän och bästa vänner är viktiga i livet. När Kathrine (Fågel Blå) visade denna goa gamla nalle var jag inte sen att kontakta henne, för han påminner lite om min kära nalle och jag ville givetvis att han skulle få flytta hem till mig...tänk så stollig och nostalgisk man är=)
*
Gör er nu en mysig fredag och trevlig helg! 
Kram,
Regina