Motljus...

I helgen som var passade jag på att njuta av vädret, gick en långsam promenad med kameran...solen sken från en blå himmel och när jag vände ansiktet mot ljuset så letade solen sig in genom pupillen, ända in i hjärnans vindlande vrår...

...när solen når ända in så händer det något med mig, för mig är solen så livgivande...jag tror att jag skulle dö om jag blev tvungen att leva på en plats där det alltid var mörkt. Det sägs att vi i norden i högre grad är deprimerade än människor som lever i södra Europa. Det ska bero på att vi har brist på D-vitaminer, pga av att vi inte får tillräckligt med solljus...solljuset bildar ju D-vitaminer i kroppen, med hjälp av kolesterolet i huden. Sedan i höstas har jag tagit extra tillskott av D-vitaminer... 

...något som jag längtar efter är värmen, men då skulle ju allt det vintervackra i naturen försvinna...och snön gör ju så att jag ser att jag har besökare på tomten på nätterna, både rådjur, katter, små möss och en räv. Förra helgen hade jag tur att se Mickel räv på tomten ett tjugotal meter från huset. Det var en stor och ståtlig kille. Solen sken, snön gnistrade och i solskottet kom han spatserande, så röd och vacker mot snön, med en lång och yvig svans alldeles kritvit i spetsen. Han kommer varje natt och tittar efter om fåglarna har råkat tappa några godbitar under fågelbordet. 

Kram,
Regina

Ps. En stor kram till Elisabeth i V-by...vet du, jag gråter också mycket...

skrapar man lite på ytan så rinner det över...