fredag 24 september 2010

Det svåraste...

De här bilderna på Donna tog jag i somras...jag visste redan då att det var dags...hon hade mått dåligt sen vintern. En Helig Birmadam på 18 år, som varit med oss under alla år utom det första då hon bodde hos en annan familj som inte vågade ha henne kvar för de skulle få barn.
Donna har varit den goaste och snällaste katt man kan tänka sig. Ödmjuk, otroligt social och en trogen följeslagare. Hon har älskat alla barn, våra egna och alla de dagbarn som passerat under ett antal år.
Men vem kan bestämma när ett kattliv är över? Är det när de inte klarar att sköta sin hygien? Är det när de är tandlösa och får svårt att äta? Är det när de inte orkar hoppa upp i knät på matte för att bli kelad med? Är det när de inte hinner undan de yngre förmågorna? Är det när de glömt bort var kattoaletten står? Är det när det blir besvärligt att komma matte till mötes när hon kommer hem från jobbet och varje grässtrå och liten sten försinkar en på vägen? Är det när lågan slocknat i ögonen, när de inte riktigt orkar längre......
Vem är jag att bestämma? Jag vet fortfarande inte....hon fick en sommar till, spröd, mager och tufsig, men det var inte vår Donna...den katt vi lärt känna under alla dessa år fanns inte kvar...nu var det inte ett värdigt liv längre.I morse klockan 08.30 fick Donna somna in...vi saknar henne sååå....
Regina

26 kommentarer:

Snäckskalsdalen. sa...

Du har skrivit så vackert om Donna. Och jag tror jag vet hur du känner. Vi har varit där också och det är så ledsamt, så ledsamt. Det känns så konstigt att bara kunna släcka ett liv så där, det känns konstigt att kunna styra en varelses öde genom att säga, att, ja, nu är det dags......det blir inte riktigt, aldrig, riktigt detsamma igen.....
Vi har haft en katt Mimmi (fast det var en hankatt, en femtåing) och så vår golden Kalle, som vi fick lov att göra så med och det var förfärligt.......
Donna var en vackert katt och du har så fina bilder på henne och på naturen som harmonierar!
Kram
Agneta

Zink & vita ting sa...

Känner med dig och din familj, vet hur saknaden river...

Baksidan med djur är de svåra besluten man måste fatta.

Varm kram Mimmi

Mitt Måleri sa...

Tårararna rinner när jag läser allt fint du skriver om Donna, jag har ju själv för 1 månad sen tagit bort vår simba av samma skäl...tänker på er i denna svåra stund
massa kramar pia

Tiger sa...

Åh, så ledsamt för er! Men du har skrivit så vackert och med fina bilder på Donna så jag får tårar i ögonen, för jag vet hur det känns. En katt som man levt så länge tillsammans med blir en familjemedlem som man saknar oändligt.
Vår förra katt Gustaf blev nästan 17 år. Han dog precis så här års för 11 år sedan, och var inte lika alert som tidigare, men hade ändå varit relativt pigg. Jag hade släppt ut honom några timmar tidigare när grannen fann honom liggandes död på vägen. Han blev troligen ormbiten eller fick möjligen ett getingstick, för han hade svullnat upp i halsen och förmodligen kvävts. Usch, det måste varit en kvalfylld död, och vi fanns inte där för honom! Jag mår dåligt bara jag tänker på den lilla stackaren...
Tänker på er!

Kram
Elisabet

Lisas torp sa...

Åååh, vad jag känner med dej nu! Jag är "kattmänniska" och vet också vad det vill säja att förlora en kattvän!

Så fin hon är på bilden och så fint du skriver om henne, för visst kan man ju sörja ett husdjur likaväl som man sörjer en människa - vän, som vän!
Jag tror ändå att hon hade ett mycket bra liv hos er - det hörs på ditt sätt att beskriva henne!
Mina tankar går till dej!
Kramar
Lisa

Elsa och Helena sa...

Hon fick ett fint kattliv hos er och mådde bra. Ett djur är som en familjemedlem som älskar och saknaden blir stor! Det beslut som ni tog tycker jag är ansvarfullt och värdigt för eran Donna.

KRAM Helena

Gudrun sa...

Oj, jag gråter, där försvann min fredags sminkning. Visst är det tragiskt att allt skall ändas. Eller kanske inte..... vem vill leva för alltid.
Man får verkligen vara tacksam för det man har idag.
Tänker på dig.
Kramar i massor.

Sirpa sa...

Jag känner med dig! Vad fin du skriver! Sitter här en klump i halsen!
Varma kramar från Sirpa

Verasantik sa...

Oj vad jobbigt för det är ju en familjemedlem. Men vad fin den var och ni har haft den så länge. Vilka fina minnen ni måste ha. Kram på dig.
Eva.

Ett Vitare Hem sa...

Finaste goa vännen, det är ett stort, starkt beslut ni tagit och sörj och var ledsen de blir så nära så nära, en del av familjen, så härligt att ni fått så många år med henne.....
Kramis/LenaS

Vita små hjärtan sa...

Ååå Regina vad ledsamt....
Många kramar till dig från mig.....

Else´s Bod sa...

Å Regina, jag blir helt tårögd!! Jag vet hur det känns att inte längre mötas av sin kisse misse i dörren, Det gör ont Men dom finns alltid i våra hjärtan!
Många Kramar!!!!
Lisa

Hanna sa...

Ha en bra helg.
Kram
Hanna

LjuvligtLantligt sa...

Hej Regina.
Tänker på dig o lider med er i sorgen ni har.
Så vackert skrivet..
Kram Git

Tove's to og firbeinte sa...

Gråter på dine vegne....for en nydelig katt.Me for en flott alder også da....hun og dere har vært heldige som har fått så mange år sammen,og dere har henne i hjertet og minnet for alltid.Jeg har selv mistet tre hunder....det er for jævlig......men livet må gå videre!! Du har min inderlige,dypeste medfølelse!!!!!!
Kram,Tove

vita zara sa...

Hej Regina.
Nu fick du mig verkligen att gråta, oj så sorgligt, jag har ju kattsorg ännu.
Trots att vi har två små nya yrväder.
Så himla tråkigt.
Och vilken skönhet hon var.
Tänk att man kan bli så förtjust i de här magiska djuren, med sin egensinniga vilja, man så är det.
Jag tänker på dig vännen.
Många tröstkramar till dig.
Zara

annika sa...

Så sorgligt! Hon är så fin....
För många år sen fick vi besluta att ta adjö av vår papillon. Han var tre år och det var hemskt...så hemskt att vi beslöt att inte skaffa någon mer hund. Saknaden var stor....

Kram
annika

hemma hos lilla mej sa...

Tänker på dej och lider med er hur det känns.!!!Ja du skriver så fint om Donna så tårarna bara rinner när jag läser detta.Många tröstkramar Rita ♥

ETT RÖTT MONOGRAM sa...

Åh, stackars dig jag vet hur ledsen du är. Men jag är helt säker på att man vet när det är dags när man känt varandra så länge, det syns i ögonen på djuren när det är dags. Sorgen drabbar som ett slag, känns som man har ett stort hål i bröstet. Sorg går ju aldrig över, men den blir mildare och leva med efter ett tag.
Skickar en stor styrkekram
AnnaMaria

Anna-Lena, Drömmar av silver sa...

Åh, Regina! Så sorgligt för er! Du skriver så vackert om er söta och älskade lilla Donna. Jag saknar ord.

Sänder mina varmaste styrkekramar till hela er familj!

Anna-Lena♥♥♥

Fransk inredning sa...

Så otroligt ledsamt,tårar kom i mina ögon när jag läste om Donna! Stor Kram till er Susanne

Handgjorda drömmar sa...

Hej Regina!
Vad ledsamt.. mina tankar är hos dig. Så många år tillsammans med en kär vän.
Jag fick ta samma beslut med min goa Tessie (min älskade golden) för 4 år sedan och det var så himla tungt.
Det är så oerhört svårt att ta ett sådant beslut, men samtidigt måste ju djurens situation gå före vår kärlek till dem... Å jag är säker på att hon har det jättebra i sin katthimmel♥♥.

Många kramar Marie

Helen sa...

Vilken vacker och mysig katt och jag förstår verkligen din svåra sorg kattälskare som jag är. Har själv varit där flera gånger. Du får försöka glädja dig över de fina år ni ändå fick tillsammans.
Kram/Helen

ängeln i vitt sa...

Tänker på dig.... ja, det är det jag kan skriva just nu ( mina tårar forsar och vill inte sluta )

Varmaste kramen / Carina

Vårt lilla röda hus sa...

Åh, tårarna rinner när jag läser det vackra du skriver om din Donna. Våra djur är oss så kära och man fruktar den dagen man måste ta ett beslut. Men ändå är det på de fina minnena man får leva och du har ju henne för alltid kvar i ditt hjärta!

Otroligt vackra bilder.

Jag gråter med dig.
Kramar Eva-Mari

Hannis sa...

Sitter här helt tårögd och med klump i halsen.
Det där beslutet är det svåraste att ta.
Och hur det än känns, så var det osjälviskt och klokt att fatta beslutet för vackra Donnas skull.

Skickar en extra lång kram/Hannis