Livet tar sina vindlande vägar...ibland kommer man till vägskäl där man måste välja. Kanske ser man eller anar vart vägarna leder, att om jag väljer den ena så leder den till ett mål, tar jag den andra vägen så finns ett annat mål...och mycket huvudbry går åt för att väga för och emot...vad vill jag, vilket mål vill jag nå, vad blir konsekvenserna, vilken väg är lättast, vilken kräver mest mod och styrka...att välja den lättaste vägen har aldrig varit min melodi...jag har alltid lagt ner själ och hjärta i mina val och sett ansträngningen i sig som en extra drivkraft...
Jag har följt en väg en längre tid, från början var vägen rak och målet var synligt...men efterhand blev vägen svår, det blev mest uppförsbackar och hinder, utefter vägen har saker hänt som knuffat mig i diket gång på gång, varje gång har jag rest på mig...borstat av mig, plåstrat om såren och torkat tårarna för att de inte skulle skymma sikten...Jag har fått hejda mig efter vägen för ta itu med annat runt omkring, sånt som jag inte kan lämna i sticket..."hela lasset måste med". Jag har blivit stoppad då förutsättningarna ändrats och fått anpassa mig efter det...
Tyvärr har målet ändrat karaktär, det ser inte ut som när jag började följa vägen...just nu har det börjat skymma...målet är otydligt...ja nästan osynligt...vägen är moddig och slirig...kompassnålen har börjat snurra och jag börjar tvivla på om det har varit värt allt...allt det som är viktigt i ens vardag...
Kram,
Regina
